Utförskörningen är belöningen för körningen uppför

Har ni någonsin fått alkohol hällt i ett öppet sår? Det svider! Mycket!

En ung distriktssköterska började sin anställning på samma dag som jag stapplade in på vårdcentralen i Tannefors. Den mottagande sköterskan i receptionen tyckte att jag var ett lämpligt första fall för den nya distriktssköterskan att ta sig an. Ett skrubbsår från någon som kört omkull på cykeln, hur allvarligt kan det vara?

Ja, så gick det till efter det att jag vurpat med cykeln i Italien. Loppet hette Nove Colli och är ett av många Gran Fondo-lopp som ingår i någon sorts löst sammanhållen cup. Gran Fondo, som betyder ungefär långlopp, innebär oftast masstart, mellan 14 och 20 mils cykling med ett antal rejäla klättringar. Nove Colli är förstås italienska och kan översättas med nio kullar, vilket ju naturligtvis är en stark underdrift eftersom varje kulle innebär en bra mycket tuffare klättring än i princip något man kan skrämma upp i Sverige, inklusive Hallandsåsen, Klevaliden och Lökerumsbacken.

Det här året var jag taggad. Jag hade tränat hårt, vägde mindre än på länge, hade min värste rival på startlinjen och förhoppningsvis prickat in formtoppen trots att det var tidigt på säsongen. Startskottet gick och 9000 cyklister rullade över startlinjen.

Tävlingen fortlöpte över förväntan och det var först mot slutet av loppet som saker började gå fel. Min värste rival hade gjort en bra inhämtning och kom ifatt mig vid foten av sista klättringen. Jag hakade på hans bakhjul och vägrade släppa. Vi kämpade bägge efter prestigen med en manisk frenesi, vi ryckte om vartannat och försökte hänga av varann i den sista stigningen. Gorolo kallades den och lutade som mest 17%. Bägge grävde vi djupt i våra energireserver och lyckades till slut rulla över krönet ungefär samtidigt.

Min rival var gammal crossförare och erkänt skicklig på utförskörning. Det här året hade jag dock slipat på tekniken och faktiskt rubbat hans överlägsenhet. Vid flertalet tillfällen hade jag helt klart matchat honom vad gällde teknik och hastighet i utförslöporna och det var nu mina färdigheter skulle sättas på prov.

Jag minns mycket väl den exakta situation i vilken jag gick omkull. Vägen svängde höger och jag såg i mitt inre linjen för optimal hastighet. Jag gick in i kurvan och märkte hur min rival under inbromsning valde att skära kurvan mycket senare än jag. Våra vägval korsade varann och hans därpå följande plötsliga tvära riktningsförändring tvingade mig att ta kurvan ytterligare lite snävare än jag tänkt mig för att undvika gå på hans bakhjul. I detta läge lutade cykeln så mycket att jag i princip redan låg ned mot marken när bakhjulet släppte. Nu fanns det inget jag kunde göra förutom hålla kvar i styret och tålmodigt vänta tills jag kanat färdigt på asfalten.

Hjärnan arbetade blixtsnabbt med att orientera sig och jag hann knappt kana färdigt innan jag var åter uppe i sadeln. Jag såg hur min rival försvann bakom nästa serpentin och jag kastade mig iväg igen. En vespa kom upp jämsides för att kolla att jag var ok och när han körde iväg hakade jag på. Jag märkte snart att växlarna fått sig en rejäl smäll så jag blev begränsad till ett visst register.

Trots växlarna lyckades jag få bra häng på vespan som vänligt nog drog mig ända fram till klungan. Terrängen hade under några kilometer bestått av blandat med och motlut men snart nalkades mer distinkt utförskörning. Jag avancerade och när jag återigen hade häng på min rivals bakhjul hade vi kört på så hårt utför att vi hakat av klungan av italienare.

Det var då det hände igen. Exakt samma situation uppstod. En likadan högerkurva, ungefär samma hastighet och återigen blev jag tvungen att ta kurvan aningen för snävt för att inte köra in i min rival som precis som tidigare svängde överraskande tvärt in framför mig.

Jag fullbordade nästan en piruett kanandes på sidan och om den förra vurpan gick hårt åt hudlagret så började nu nästa lager av vävnad ta stryk. Det var framsidan av smalbenet som fick de värsta skrapsåren. Dessutom en liten plutt strax under och till höger om knäskålen. Ett skrapsår löpte längs hela låret och ett var stort som en rund pepparkaka på höften. Underarmen, triceps samt utsidan av axeln skrapade också i och vad cykeln beträffade så var det tre punkter som fick kontakt, styrlindan, pedalen och bakväxeln.

Jag rusade upp och svor en ramsa och blev tvungen att flytta mig när de frånkörda italienarna kom dundrande utför backen. Jag hann inte så långt innan vespan återigen kom ikapp mig och räckte mig min pump som släppt från sin hållare. Återigen fick jag draghjälp för att komma ifatt klungan. Växlarna funkade nu ännu sämre men härifrån återstod nu bara ett par mils plattkörning fram till målet.

Vi höll ihop klungan i princip fram till två kilometer från målet då vi kom fram till en snäv rondell. Min rival passade då på att försöka rycka iväg i en långspurt. Jag kände mig dock lite sliten och valde att inte jaga ikapp ensam. Jag låg kvar i klungan tills en grupp om fyra organiserade sig och började jaga på riktigt. Vi hann ikapp kanske 300 meter från målet. Med en sista kraftansträngning pressade jag mig fram och vann spurten med en cykellängd.

Vad hände sen? Jo, jag blev omplåstrad på plats och därefter en dygnslång bilfärd tillbaka till Sverige och ett besök på vårdcentralen. Distriktssköterskan lade upp en behandlingsplan för att monitorera läkningsprocessen och se till att såren inte blev infekterade. Vid ett tillfälle hällde hon klorhexidinsprit i det öppna såret. I hjärnan skrek jag rakt ut av smärta men lyckades hålla munnen tyst.

Min rival kom före mig i resultatlistan eftersom han med tillräcklig marginal rullat över chipsensorn efter mig vid starten. Tiden räckte dock till en startplats i första startgrupp året därpå. Cykelsäsongen hemma i Sverige kom igång lite senare än beräknat och vad gällde utförskörning och kurvtagning var jag i princip tillbaka på ruta noll. Psykiskt smög sig incidenten på mig i efterhand och vägen tillbaka till ett tillräckligt förtroende för cykeln och mig själv blev lång och krokig.

På senare år har jag hållit föreläsningar om utförskörning i ett försök att bespara andra människor min upplevelse. Jag brukar referera den här incidenten, men mitt syfte är aldrig att skrämma eller avskräcka, utan tvärt om, få människor att lära sig behärska utförskörningen så att de på ett tryggt och säkert sätt ska kunna njuta av hur roligt det faktiskt är att köra riktigt fort. Det är ju som Bernt brukar säga; utförskörningen är belöningen för körningen uppför.