Den värsta rundan!

Jag är lite småfet, lite rund om magen sådär klädsamt... Ok, det kanske inte är så klädsamt men ibland kan lite “magfläsk” vara till nytta under ett cykelpass. Det beror på vädret.

För länge sen när Mallorcaresorna arrangerades av Bernt Johansson så var jag där. Mycket var nytt för mig och jag värdesatte varje sekund av min vistelse. Nya cykelvägar, nya bekantskaper och nya berg att bestiga.

Ett av de berg som jag fram till detta tillfälle enbart hört talas om var Puig Major (som jag sedemera fått lära mig uttalas Puttsh Ma-hår av lokalbefolkningen). Mallorcas högsta topp och längsta backe. Inte för att man kommer upp på den riktiga toppen, men vem lider av det när man får klättra upp till en höjd av nästan 1445 möh under en 14 km lång klättring.

På morgonen när vi lämnade hotellet sken solen och temperaturen låg runt 20. Jag hade tagit med mig min vindjacka men i övrigt hade jag inga andra kläder förutom gängse utrustning för normal cykling på Mallorca, dvs korta byxor, tröja och handskar. Tydligen invaggade vi oss i en falsk säkerhet vad gällde vädret för visst såg vi att det fanns oroväckande mörka moln över bergskedjan i väster men vi slog bort alla tankar på detta och trampade glada i hågen iväg i solskenet och den friska luften.

De mörka molnen hängde dock envist kvar och Bernt, som den rutinerade cykelledare han var, stannade vid ett par tillfällen för att dela med sig av sin erfarenhet. Han varnade oss att det förmodligen skulle finnas en risk för regn när vi närmade oss bergen, vilket också styrktes av molnens närvaro och färg.

Mer än hälften av deltagarna gjorde bedömningen att risken var alltför påtaglig och vände sonika på klacken och trampade hemåt. Några få av oss valde att stanna kvar med riktning mot bergen. Vi mer eller mindre bönade och bad Bernt om att leda oss över “Piggen” och snäll som han var gick han våra önskemål till mötes. I efterhand har han berättat att han, liksom antagligen också vi envisa kvarvarande deltagare, resonerade i stil med att “jag har varit med om värre” och “hur svårt kan det vara”. Det förra var inte sant och svaret på det senare var “svårt”.

Detta var vår enda och sista chans att köra över Piggen denna resa. På kvällen skulle det bli avskedsmiddag och planet hem gick påföljande dag (om jag inte missminner mig).

Strax innan Bunyola fick vi återigen indikationer på dåliga förhållanden då vi mötte ett gäng regnblöta och frusna tyskar som tydligen kört utför Orient-backen och kommit ut i just Bunyola. Regnet som började falla lite lätt strax före Soller-passet kom därför inte som någon överraskning. Det var inte särskilt dramatiskt utan lugnt och stilla ungefär som en sensommardag i Sverige. Det var fortfarande inte särskilt kallt utan ganska behagligt och i klättringen upp över Soller-passet förevisade Bernt hur halt det var genom att ställa sig upp och spinna loss med bakhjulet. Vi valde att dra på oss lite regnkläder inför utförskörningen som genomfördes ytterst försiktigt med tanke på det hala väglaget.

Väl nere i Soller tilltog regnet. Bernt gjorde upp strategin som innebar att vi inte skulle stanna på toppen av Piggen. Att stanna där hade bara inneburit en lång väntan i regn och kyla för förste man. Återsamlingsplatsen blev istället macken i Lluch.

Vi började klättra och regnet tilltog alltmer. Bernt och Stefan försvann nästan omedelbart uppför, medan jag, Pia och Fredrik segade oss lite mer amatörmässigt uppåt.

I takt med att vi kom allt högre, sjönk temperaturen och regnet tilltog. Inte så att det började spöregna med ursinnig frekvens, utan mer att dropparna blev större.

Efter ca en halvtimmes cykling hade vår trio splittrats. Fredrik som legat före mig vände för att kolla upp Pia som hela tiden legat bakom. Jag tyckte det var för kallt för att stanna och vänta in och fortsatte upp mot toppen. Även om temperaturen sjunkit kunde jag ändå hålla värmen ganska bra tack vare vindjackan och det faktum att den fysiska ansträngningen hjälpte till att hålla värmen uppe.

Väl uppe på toppen tyckte jag att regnet betedde sig konstigt. Det verkade som att regndropparna blivit ännu större samtidigt som de föll besynnerligt sakta. Jag insåg snart att det jag observerade var snöblandat regn och att de långsamt fallande dropparna var snöflingor. Temperaturen hade nu letat sig ned mot fyra plusgrader men jag kan inte säga att jag riktigt insåg vilket problem kylan skulle komma att utgöra.

Det skulle jag dock snart bli varse för under utförskörningen sjönk pulsen rejält. Till en början kändes det ganska behagligt att få kyla ned den överhettade kroppen lite grann men ganska snart passerades gränsen för jämvikt och kylan började tränga in. Andningensfrekvensen hade då sjunkit, musklerna började kylas av och vätan trängde på både inifrån och utifrån. Den branta utförskörningen drev upp hastigheten och fartvinden slet och rev i vindjackan och gjorde sitt för att kyla ned kroppen ännu mer. Den bokstavligt talat förlamande kylan spred sig sakta från de yttersta lemmarna in mot de inre delarna av kroppen.

Jag provade att trycka lite på bromsarna och märkte att vätan i princip fått bromsarna att sluta fungera. Så småningom fick kylan dessutom musklerna i underarmar och fingrar att bli förlamade och känseln försvann helt. Utan motorik från armbågen och ned blev det väldigt svårt att bromsa såväl som växla. Trots detta greppade jag bromshandtagen och tryckte i för kung och fosterland. Hastigheten sjönk och jag började trampa, fortfarande med bromsarna intryckta så hårt jag kunde. På detta vis kunde jag återfå en gnutta puls och på så sätt hålla den värsta kylan borta.

Jag passerade dammen och utsiktspunkten och så småningom kom jag ned mot Calobra-kiosken, detta vattenhål och källa till apelsiner som svalkat många cyklister som klättrat milen uppför Sa Calobra-backen. Jag hörde någon ropa mitt namn och kände igen några ansikten i ett gäng som stod och huttrade under den för dagen igenbommade kiosken. Esa och Mikael med vilka jag kört några vätternrundor stod där tillsammans med några andra cyklister som jag inte kände igen. Kylan hade tydligen tärt på dem så pass att de känt sig tvungna att ställa cyklarna och ringa efter en bil som kunde komma och hämta dem.

Själv kände jag mig ganska väl till mods. Att bromsa för att kunna trampa och därmed få lite puls hjälpte kroppen att hålla igång blodcirkulationen och detta höll den absolut värsta kylan stången.

Sträckan mellan Calobra-kiosken och Lluch-macken mätte ungefär en mil. Terrängen var kuperad, lite upp och ned, tillräckligt mycket för att man skulle få anstränga sig så att man kunde hålla värmen. Visst var det kallt, men inget i jämförelse med hur det varit under den nu avverkade milslånga utförskörning från toppen ned till kiosken.

Jag klev in på macken halvtimmen senare. Alla kallade hela inrättningen kort och gott för macken trots att den kombinerade baren och restaurangen ligger lite vid sidan om den egentliga macken. Inne i baren slog värmen emot mig och glasögonen immade genast igen. “Vill du ha kaffe med mjölk”, undrade Bernts bekanta stämma och utan att jag såg riktigt var han befann sig svarade jag lite desorienterat “Va? Öh? Javisst!”. Bernt beställde en kaffe till mig och snart började imman försvinna från glasögonen.

Både bardelen och restaurangen var belamrad med folk. Ett ganska stort antal cyklister som liksom vi “överraskats” av det dåliga vädret satt och huttrade i bardelen. I restaurangdelen satt några ur den lokala befolkning som firade påsk. Bernt satt vid ett bord jämte sin bror Stefan. De såg lite medtagna ut och gjorde sitt bästa för att få upp värmen igen. Stefan rev av ett pappersrör med strösocker och försökte få i det i kaffet. Hans händer skakade dock så till den milda grad att det mesta av sockret flög ut över bordet istället. Stefan höll koppen med båda händerna när han drack och gjorde sig sen omaket att ta av sig först skorna och sen strumporna vilka han vred ur så vattnet skvalade på golvet. Ingen reagerade på detta tilltag för inne i baren rådde det en slags katastrofstämning. Många av cyklisterna i baren hade säkert nyligen upplevt sina allra kallaste stunder i livet och var nu tacksamma och ödmjuka inför det faktum att värmen höll på att återvända till deras frusna kroppar.

Jag fick in mitt kaffe och strax därefter kom Pia in genom dörren. Det hade inte gått särdeles lång tid sen jag anlände vilket förbryllade mig eftersom jag varit långt före henne uppför backen. Det visade sig dock att Pia blivit tvungen att ställa cykeln uppe på toppen av Piggen. I ren desperation hade hon försökt hejda bilar för att kunna köpa nya handskar. Ingen hade förstås några handskar att sälja henne, istället fick hon lift till macken och nu stapplade hon således in på restaurangen. Först uppfattade jag inte riktigt hur illa hon var däran men efter att andra pysslat lite med henne fick hon till slut sitta ned inne vid en värmekamin i ett hörn av restaurangen. Det mesta av de blöta kläderna åkte av och hon fick en filt att svepa om sig.

Hon sa inte så mycket utan var ganska förtegen. Huttrande och skakande, alldeles blå om läpparna. Pia var en sån där smal, nästan mager person i stil med Bernt och Stefan. Inte ett uns av fett under huden som kunde skydda henne från kyla. Jag å andra sidan hade gott om den varan och för att vara ärlig så visst var det kallt men jag led aldrig så som de andra tre.

Pia fick ta taxi hem från macken tillsammans med Fredrik. Jag, Bernt och Stefan körde hem via Selva. Väl nere i Selva sken solen och temperaturen låg runt 18 grader och det fanns inga spår av vare sig regn eller snö. Kroppen fick snart upp rejält med värme och jag fick draghjälp hem till hotellet från en tidigare olympisk mästare.

Pia återvände aldrig till Mallorca. Själv tog jag några år senare över ansvaret för cykelresorna efter Bernt och är det risk för dåligt väder lägger jag aldrig rundor över Piggen.