Det där var inte så farligt, upp med dig!

Här följer en smårolig om än smärtsam berättelse.


Året är 2000 och jag skall köra mitt andra MTB lopp i mitt liv. Ludvika och Finnmarksturen är skådeplatsen för vad som skall bli ett smärtsamt cykelminne.


Prolog:
Fick bryta MTB-vättern 2000 pga dåliga FSA karbon-vevar. De släppte i pedalinfästningen! Besvikelsen visste inga gränser. Detta var mitt första MTB-lopp.


Axeln är nog ur led
Ett antal faktorer bidrar till det händelseförlopp som "slog min axel ur led". En trång situation, en tävlingsinstinkt, en dålig bakbroms och en nypande frambroms.
Vi har kört ca 1,5 mil in i turen och en bred asfaltsväg smalnar av till  singletrack. En annan cyklist kastar sig in framför mig och jag tvingas nypa till. Framhjulet låser sig och jag kastas upp i luften i vad jag tror är en snygg parabel. När jag landar tar axeln den största smällen.
Lite omtöcknad ruskar jag på mig, försäkrar en åskådare om att jag är ok och kastar mig iväg på cykeln. Känner att något är fel med axeln. "Axeln är nog ur led", tänker jag. "Jag stannar i nästa depå så får de dra den rätt där."
Nästa depå visar sig vara smockfull och jag hoppar sonika över den. Kamelbacken höll ju så jag har vätska.
Adrenalinet reducerar smärtan till ett minimum. Enda problemet är att släppa styret med högerhanden. Att försöka lyfta på den igen kräver att jag hjälper till med vänstern.

Det där var inte så farligt, upp med dig!
Med några mil kvar att köra går jag omkull i ett lite stökigt skogsparti. Kanske för att jag har svårt att hålla styrsel på cykeln med "axeln ur led", men troligen mest för att jag är grön i skogen.
En grupp åskådare ser när jag slår axeln i marken och ansiktet förvrids i en grimas. Jag ger ifrån mig ett grymtande läte och tvekar en sekund innan jag reser mig. "Det där var inte så farligt. Upp med dig...", säger en av åskådarna. Jag skakar på huvudet och kan inte låta bli att småle åt ironin. Jag hjälper högerhanden upp på styret och kastar mig iväg igen.
Väl framme vid Krabo-backen petar jag i lägsta växel och spinner på. Uppför går någorlunda bättre än utför. Att parera hinder skickar smärtsamma stötar genom axeln och jag går omkull igen, denna gång utan åskådare.

Såret är djupt och har skapat en glipa i vävnaden
Jag rullar i mål på tiden 6:58. Jag har nu insett att något är fel på axeln och att felet troligtvis inte är att den är ur led. Jag frågar killen som samlar in chipen var det finns läkarvård. Han pekar.
Jag får lite smärtstillande medel och i väntan på läkaren får jag sitta ned. Jag får snart sällskap av en kille som ser betydligt mer tilltufsad ut än jag. Han har lyckats skära upp ett snitt från ena sidan knät till den andra. Såret är djupt och har skapat en glipa i vävnaden om minst en och en halv centimeter.
Killen ser dock lika glad ut för det och berättar att sjuksköterskorna verkar tycka att det är bra att han sitter där. Folk med små skrubbsår omvärderar nämligen sina skador vid åsynen av hans leende knä och går sonika därifrån.
Mitt i all olycka finner jag detta otroligt komiskt.
Undrar vad tabletterna jag fick hette...


Epilog:
Läkaren konstaterade på mindre än en sekund att nyckelbenet var brutet. Ett besök på Ludvika vårdcentral, röntgen, två veckors sjukskrivning, sen började spinningsäsongen.