Leta i den här bloggen

fredag 25 februari 2011

Fystestet

Domen har fallit. Resultatet blev en hyfsad syreupptagningsförmåga men dålig nyttjandegrad. Ordination: mer tröskelträning.

Jag genomförde tre olika tester. Det första innebar ingen särskild ansträngning. Belastningsökning och blodprov var fjärde minut för att mäta laktatnivån och när den började skena iväg så avbröts testet.

Nästa test var ett syreupptagningstest. På med andningsmask som mätte in och utandning och sen ökat motstånd varje minut med konstant kadens. Här fick man hålla på tills maxpulsen nåddes. 194 mättes den till. Lite småjobbigt.

Sista testet var ett Wingate-test. Så snabb kadens som möjligt och sen en plötslig motståndsökning med 7,5% av kroppsvikten. Så gällde det att hålla ut i 30 sek. Också lite småjobbigt.

Slutsatserna blev att det var dumt att svulla i sig en pizza till lunch på testdagen samt att jag måste ta det lugnare på spinningpassen. Varje pass måste inte bli ett maxpulstest, det räcker att ligga på tröskel. Fördelningen mellan högintensivt och tröskelträning bör i mitt fall vara ca 30/70.

Så får det bli.

söndag 20 februari 2011

Fika

Cyklister verkar ha ett alldeles särskilt förhållande till fika. Nästan alla cyklister stannar någon gång under träningsrundan för att fika. Det kan handla om en kylig vinterrunda då man tittar in på macken och tar en kaffe för att värma sig, det kan handla om en räkmacka och en cappuccino på kondiset eller varför inte uno cafe con leche y uno boccadillo con serrano. Det sistnämnda beställs med fördel i Spanien, kanske vanligast på Mallorca. På vissa ställen får man då in två gigantiska mackor med ost, tomater och en halv lufttorkad gris på vardera mackan. Efter en sån fika kan man rulla hem utan cykel.

Så, är fikat bra för träningen? Beror på hur du ser det. Såvida du inte bibehåller 75% av maxpuls under hela fikat ska du förstås stanna din pulsklocka så att inte fikapausen räknas som träningstid. Efter fikat följer ju dessutom en varmstart av kroppen som innebär låg träningseffekt under kanske så lång tid som 20 minuter efter fikat. Men herregud, vem bryr sig? Fikat är ett socialt måste som främjar kamratskap och samhörighet cyklister emellan. Trivs man inte med sin träning lär träningseffekten vara låg under mycket längre tid än 20 minuter. Så fika på kära medcyklister, trivs med livet och träningen och håll pulsen uppe.

fredag 18 februari 2011

Fystest

På torsdag ska jag besöka Wandus och genomföra några fystester. Det handlar om tröskelmätningar, max syreupptagning och max mjölksyra. Det ska bli spännande.

Enligt instruktion ska man spara sig fysiskt inför testerna vilket innebär att jag för närvarande bara kör lågintensiv träning, vilket retar gallfeber på spinninginstruktörerna. Jag kör deras pass och sen skriver jag på facebook att det inte var jobbigt. Ha ha ha!

onsdag 16 februari 2011

Motivation?

Vad är det som motiverar mig? Vet inte. Måste man veta? Räcker det inte med det där surret i benen man känner efter ett träningspass, det där som säger att "du borde nog vila imorgon"?

Motivationen är en svår sak. Den verkar vara skild från resten av medvetandet. Hjärnan kan säga "jag måste" eller "jag borde" men motivationen kan säga "nej" och oftast har motivationen veto. Saknas den kan du ha dragit på dig alla träningskläderna men sen råkat fastna framför tv:n för att titta på "Fåret Shaun" och rätt vad det är är det dags för lunch. Av med träningskläderna och sen är det skidskytte på tv. Ingen träning den dagen.

Motivationen kan å andra sidan tvinga ut dig på träningspass i ur och skur, alla dagar, till och med på julafton. Den kan få dig att avstå från glass, godis och chips, coca cola och belgiska ölsorter. Nä förresten. Belgiska ölsorter rår inte ens motivationen på.

Så vad är det som motiverar mig? Vet inte. Inte fåret Shaun iaf.

lördag 12 februari 2011

Utförskörningen är belöningen för körningen uppför

Har ni någonsin fått alkohol hällt i ett öppet sår? Det svider! Mycket!

En ung distriktssköterska började sin anställning på samma dag som jag stapplade in på vårdcentralen i Tannefors. Den mottagande sköterskan i receptionen tyckte att jag var ett lämpligt första fall för den nya distriktssköterskan att ta sig an. Ett skrubbsår från någon som kört omkull på cykeln, hur allvarligt kan det vara?

Ja, så gick det till efter det att jag vurpat med cykeln i Italien. Loppet hette Nove Colli och är ett av många Gran Fondo-lopp som ingår i någon sorts löst sammanhållen cup. Gran Fondo, som betyder ungefär långlopp, innebär oftast masstart, mellan 14 och 20 mils cykling med ett antal rejäla klättringar. Nove Colli är förstås italienska och kan översättas med nio kullar, vilket ju naturligtvis är en stark underdrift eftersom varje kulle innebär en bra mycket tuffare klättring än i princip något man kan skrämma upp i Sverige, inklusive Hallandsåsen, Klevaliden och Lökerumsbacken.

Det här året var jag taggad. Jag hade tränat hårt, vägde mindre än på länge, hade min värste rival på startlinjen och förhoppningsvis prickat in formtoppen trots att det var tidigt på säsongen. Startskottet gick och 9000 cyklister rullade över startlinjen.

Tävlingen fortlöpte över förväntan och det var först mot slutet av loppet som saker började gå fel. Min värste rival hade gjort en bra inhämtning och kom ifatt mig vid foten av sista klättringen. Jag hakade på hans bakhjul och vägrade släppa. Vi kämpade bägge efter prestigen med en manisk frenesi, vi ryckte om vartannat och försökte hänga av varann i den sista stigningen. Gorolo kallades den och lutade som mest 17%. Bägge grävde vi djupt i våra energireserver och lyckades till slut rulla över krönet ungefär samtidigt.

Min rival var gammal crossförare och erkänt skicklig på utförskörning. Det här året hade jag dock slipat på tekniken och faktiskt rubbat hans överlägsenhet. Vid flertalet tillfällen hade jag helt klart matchat honom vad gällde teknik och hastighet i utförslöporna och det var nu mina färdigheter skulle sättas på prov.

Jag minns mycket väl den exakta situation i vilken jag gick omkull. Vägen svängde höger och jag såg i mitt inre linjen för optimal hastighet. Jag gick in i kurvan och märkte hur min rival under inbromsning valde att skära kurvan mycket senare än jag. Våra vägval korsade varann och hans därpå följande plötsliga tvära riktningsförändring tvingade mig att ta kurvan ytterligare lite snävare än jag tänkt mig för att undvika gå på hans bakhjul. I detta läge lutade cykeln så mycket att jag i princip redan låg ned mot marken när bakhjulet släppte. Nu fanns det inget jag kunde göra förutom hålla kvar i styret och tålmodigt vänta tills jag kanat färdigt på asfalten.

Hjärnan arbetade blixtsnabbt med att orientera sig och jag hann knappt kana färdigt innan jag var åter uppe i sadeln. Jag såg hur min rival försvann bakom nästa serpentin och jag kastade mig iväg igen. En vespa kom upp jämsides för att kolla att jag var ok och när han körde iväg hakade jag på. Jag märkte snart att växlarna fått sig en rejäl smäll så jag blev begränsad till ett visst register.

Trots växlarna lyckades jag få bra häng på vespan som vänligt nog drog mig ända fram till klungan. Terrängen hade under några kilometer bestått av blandat med och motlut men snart nalkades mer distinkt utförskörning. Jag avancerade och när jag återigen hade häng på min rivals bakhjul hade vi kört på så hårt utför att vi hakat av klungan av italienare.

Det var då det hände igen. Exakt samma situation uppstod. En likadan högerkurva, ungefär samma hastighet och återigen blev jag tvungen att ta kurvan aningen för snävt för att inte köra in i min rival som precis som tidigare svängde överraskande tvärt in framför mig.

Jag fullbordade nästan en piruett kanandes på sidan och om den förra vurpan gick hårt åt hudlagret så började nu nästa lager av vävnad ta stryk. Det var framsidan av smalbenet som fick de värsta skrapsåren. Dessutom en liten plutt strax under och till höger om knäskålen. Ett skrapsår löpte längs hela låret och ett var stort som en rund pepparkaka på höften. Underarmen, triceps samt utsidan av axeln skrapade också i och vad cykeln beträffade så var det tre punkter som fick kontakt, styrlindan, pedalen och bakväxeln.

Jag rusade upp och svor en ramsa och blev tvungen att flytta mig när de frånkörda italienarna kom dundrande utför backen. Jag hann inte så långt innan vespan återigen kom ikapp mig och räckte mig min pump som släppt från sin hållare. Återigen fick jag draghjälp för att komma ifatt klungan. Växlarna funkade nu ännu sämre men härifrån återstod nu bara ett par mils plattkörning fram till målet.

Vi höll ihop klungan i princip fram till två kilometer från målet då vi kom fram till en snäv rondell. Min rival passade då på att försöka rycka iväg i en långspurt. Jag kände mig dock lite sliten och valde att inte jaga ikapp ensam. Jag låg kvar i klungan tills en grupp om fyra organiserade sig och började jaga på riktigt. Vi hann ikapp kanske 300 meter från målet. Med en sista kraftansträngning pressade jag mig fram och vann spurten med en cykellängd.

Vad hände sen? Jo, jag blev omplåstrad på plats och därefter en dygnslång bilfärd tillbaka till Sverige och ett besök på vårdcentralen. Distriktssköterskan lade upp en behandlingsplan för att monitorera läkningsprocessen och se till att såren inte blev infekterade. Vid ett tillfälle hällde hon klorhexidinsprit i det öppna såret. I hjärnan skrek jag rakt ut av smärta men lyckades hålla munnen tyst.

Min rival kom före mig i resultatlistan eftersom han med tillräcklig marginal rullat över chipsensorn efter mig vid starten. Tiden räckte dock till en startplats i första startgrupp året därpå. Cykelsäsongen hemma i Sverige kom igång lite senare än beräknat och vad gällde utförskörning och kurvtagning var jag i princip tillbaka på ruta noll. Psykiskt smög sig incidenten på mig i efterhand och vägen tillbaka till ett tillräckligt förtroende för cykeln och mig själv blev lång och krokig.

På senare år har jag hållit föreläsningar om utförskörning i ett försök att bespara andra människor min upplevelse. Jag brukar referera den här incidenten, men mitt syfte är aldrig att skrämma eller avskräcka, utan tvärt om, få människor att lära sig behärska utförskörningen så att de på ett tryggt och säkert sätt ska kunna njuta av hur roligt det faktiskt är att köra riktigt fort. Det är ju som Bernt brukar säga; utförskörningen är belöningen för körningen uppför.

fredag 11 februari 2011

Cesenatico, 2001

På ett lastbilsflak står en prispall och överst på den står jag. Italienska fotografer skjuter blixtar mot mig och en ganska ansenlig människomassa jublar och applåderar. Jag klamrar mig fast vid mina priser och kliver försiktigt av pallen. Förbryllad avlägsnar jag mig från lastbilen och försöker hitta någon som kan ge mig en förklaring till varför jag blev mer eller mindre kidnappad och uppföst på podiet. Till slut hittar jag en italienare som verkar kunna lite engelska och som förklarar att jag är “Primo Japanese”, den förste japan som deltagit i Nove Colli och en av de snabbaste utländska åkarna.

Nu i efterhand önskar jag att benen inte varit fullt så ludna och att hjälmremmarna inte hängt och slängt utan att jag kanske hade tagit av hjälmen helt och hållet vid prisceremonin. Istället, förevigad som förste japan i italiensk press, jag som är ursprungligen sydkorean, därefter smålänning och numera östgöte.

Bernt som bott i Italien förklarar att italienare är förtjusta i det exotiska. Det är jag det, exotisk. Åtminstone på italienska.

torsdag 10 februari 2011

Den värsta rundan!

Jag är lite småfet, lite rund om magen sådär klädsamt... Ok, det kanske inte är så klädsamt men ibland kan lite “magfläsk” vara till nytta under ett cykelpass. Det beror på vädret.

För länge sen när Mallorcaresorna arrangerades av Bernt Johansson så var jag där. Mycket var nytt för mig och jag värdesatte varje sekund av min vistelse. Nya cykelvägar, nya bekantskaper och nya berg att bestiga.

Ett av de berg som jag fram till detta tillfälle enbart hört talas om var Puig Major (som jag sedemera fått lära mig uttalas Puttsh Ma-hår av lokalbefolkningen). Mallorcas högsta topp och längsta backe. Inte för att man kommer upp på den riktiga toppen, men vem lider av det när man får klättra upp till en höjd av nästan 1445 möh under en 14 km lång klättring.

På morgonen när vi lämnade hotellet sken solen och temperaturen låg runt 20. Jag hade tagit med mig min vindjacka men i övrigt hade jag inga andra kläder förutom gängse utrustning för normal cykling på Mallorca, dvs korta byxor, tröja och handskar. Tydligen invaggade vi oss i en falsk säkerhet vad gällde vädret för visst såg vi att det fanns oroväckande mörka moln över bergskedjan i väster men vi slog bort alla tankar på detta och trampade glada i hågen iväg i solskenet och den friska luften.

De mörka molnen hängde dock envist kvar och Bernt, som den rutinerade cykelledare han var, stannade vid ett par tillfällen för att dela med sig av sin erfarenhet. Han varnade oss att det förmodligen skulle finnas en risk för regn när vi närmade oss bergen, vilket också styrktes av molnens närvaro och färg.

Mer än hälften av deltagarna gjorde bedömningen att risken var alltför påtaglig och vände sonika på klacken och trampade hemåt. Några få av oss valde att stanna kvar med riktning mot bergen. Vi mer eller mindre bönade och bad Bernt om att leda oss över “Piggen” och snäll som han var gick han våra önskemål till mötes. I efterhand har han berättat att han, liksom antagligen också vi envisa kvarvarande deltagare, resonerade i stil med att “jag har varit med om värre” och “hur svårt kan det vara”. Det förra var inte sant och svaret på det senare var “svårt”.

Detta var vår enda och sista chans att köra över Piggen denna resa. På kvällen skulle det bli avskedsmiddag och planet hem gick påföljande dag (om jag inte missminner mig).

Strax innan Bunyola fick vi återigen indikationer på dåliga förhållanden då vi mötte ett gäng regnblöta och frusna tyskar som tydligen kört utför Orient-backen och kommit ut i just Bunyola. Regnet som började falla lite lätt strax före Soller-passet kom därför inte som någon överraskning. Det var inte särskilt dramatiskt utan lugnt och stilla ungefär som en sensommardag i Sverige. Det var fortfarande inte särskilt kallt utan ganska behagligt och i klättringen upp över Soller-passet förevisade Bernt hur halt det var genom att ställa sig upp och spinna loss med bakhjulet. Vi valde att dra på oss lite regnkläder inför utförskörningen som genomfördes ytterst försiktigt med tanke på det hala väglaget.

Väl nere i Soller tilltog regnet. Bernt gjorde upp strategin som innebar att vi inte skulle stanna på toppen av Piggen. Att stanna där hade bara inneburit en lång väntan i regn och kyla för förste man. Återsamlingsplatsen blev istället macken i Lluch.

Vi började klättra och regnet tilltog alltmer. Bernt och Stefan försvann nästan omedelbart uppför, medan jag, Pia och Fredrik segade oss lite mer amatörmässigt uppåt.

I takt med att vi kom allt högre, sjönk temperaturen och regnet tilltog. Inte så att det började spöregna med ursinnig frekvens, utan mer att dropparna blev större.

Efter ca en halvtimmes cykling hade vår trio splittrats. Fredrik som legat före mig vände för att kolla upp Pia som hela tiden legat bakom. Jag tyckte det var för kallt för att stanna och vänta in och fortsatte upp mot toppen. Även om temperaturen sjunkit kunde jag ändå hålla värmen ganska bra tack vare vindjackan och det faktum att den fysiska ansträngningen hjälpte till att hålla värmen uppe.

Väl uppe på toppen tyckte jag att regnet betedde sig konstigt. Det verkade som att regndropparna blivit ännu större samtidigt som de föll besynnerligt sakta. Jag insåg snart att det jag observerade var snöblandat regn och att de långsamt fallande dropparna var snöflingor. Temperaturen hade nu letat sig ned mot fyra plusgrader men jag kan inte säga att jag riktigt insåg vilket problem kylan skulle komma att utgöra.

Det skulle jag dock snart bli varse för under utförskörningen sjönk pulsen rejält. Till en början kändes det ganska behagligt att få kyla ned den överhettade kroppen lite grann men ganska snart passerades gränsen för jämvikt och kylan började tränga in. Andningensfrekvensen hade då sjunkit, musklerna började kylas av och vätan trängde på både inifrån och utifrån. Den branta utförskörningen drev upp hastigheten och fartvinden slet och rev i vindjackan och gjorde sitt för att kyla ned kroppen ännu mer. Den bokstavligt talat förlamande kylan spred sig sakta från de yttersta lemmarna in mot de inre delarna av kroppen.

Jag provade att trycka lite på bromsarna och märkte att vätan i princip fått bromsarna att sluta fungera. Så småningom fick kylan dessutom musklerna i underarmar och fingrar att bli förlamade och känseln försvann helt. Utan motorik från armbågen och ned blev det väldigt svårt att bromsa såväl som växla. Trots detta greppade jag bromshandtagen och tryckte i för kung och fosterland. Hastigheten sjönk och jag började trampa, fortfarande med bromsarna intryckta så hårt jag kunde. På detta vis kunde jag återfå en gnutta puls och på så sätt hålla den värsta kylan borta.

Jag passerade dammen och utsiktspunkten och så småningom kom jag ned mot Calobra-kiosken, detta vattenhål och källa till apelsiner som svalkat många cyklister som klättrat milen uppför Sa Calobra-backen. Jag hörde någon ropa mitt namn och kände igen några ansikten i ett gäng som stod och huttrade under den för dagen igenbommade kiosken. Esa och Mikael med vilka jag kört några vätternrundor stod där tillsammans med några andra cyklister som jag inte kände igen. Kylan hade tydligen tärt på dem så pass att de känt sig tvungna att ställa cyklarna och ringa efter en bil som kunde komma och hämta dem.

Själv kände jag mig ganska väl till mods. Att bromsa för att kunna trampa och därmed få lite puls hjälpte kroppen att hålla igång blodcirkulationen och detta höll den absolut värsta kylan stången.

Sträckan mellan Calobra-kiosken och Lluch-macken mätte ungefär en mil. Terrängen var kuperad, lite upp och ned, tillräckligt mycket för att man skulle få anstränga sig så att man kunde hålla värmen. Visst var det kallt, men inget i jämförelse med hur det varit under den nu avverkade milslånga utförskörning från toppen ned till kiosken.

Jag klev in på macken halvtimmen senare. Alla kallade hela inrättningen kort och gott för macken trots att den kombinerade baren och restaurangen ligger lite vid sidan om den egentliga macken. Inne i baren slog värmen emot mig och glasögonen immade genast igen. “Vill du ha kaffe med mjölk”, undrade Bernts bekanta stämma och utan att jag såg riktigt var han befann sig svarade jag lite desorienterat “Va? Öh? Javisst!”. Bernt beställde en kaffe till mig och snart började imman försvinna från glasögonen.

Både bardelen och restaurangen var belamrad med folk. Ett ganska stort antal cyklister som liksom vi “överraskats” av det dåliga vädret satt och huttrade i bardelen. I restaurangdelen satt några ur den lokala befolkning som firade påsk. Bernt satt vid ett bord jämte sin bror Stefan. De såg lite medtagna ut och gjorde sitt bästa för att få upp värmen igen. Stefan rev av ett pappersrör med strösocker och försökte få i det i kaffet. Hans händer skakade dock så till den milda grad att det mesta av sockret flög ut över bordet istället. Stefan höll koppen med båda händerna när han drack och gjorde sig sen omaket att ta av sig först skorna och sen strumporna vilka han vred ur så vattnet skvalade på golvet. Ingen reagerade på detta tilltag för inne i baren rådde det en slags katastrofstämning. Många av cyklisterna i baren hade säkert nyligen upplevt sina allra kallaste stunder i livet och var nu tacksamma och ödmjuka inför det faktum att värmen höll på att återvända till deras frusna kroppar.

Jag fick in mitt kaffe och strax därefter kom Pia in genom dörren. Det hade inte gått särdeles lång tid sen jag anlände vilket förbryllade mig eftersom jag varit långt före henne uppför backen. Det visade sig dock att Pia blivit tvungen att ställa cykeln uppe på toppen av Piggen. I ren desperation hade hon försökt hejda bilar för att kunna köpa nya handskar. Ingen hade förstås några handskar att sälja henne, istället fick hon lift till macken och nu stapplade hon således in på restaurangen. Först uppfattade jag inte riktigt hur illa hon var däran men efter att andra pysslat lite med henne fick hon till slut sitta ned inne vid en värmekamin i ett hörn av restaurangen. Det mesta av de blöta kläderna åkte av och hon fick en filt att svepa om sig.

Hon sa inte så mycket utan var ganska förtegen. Huttrande och skakande, alldeles blå om läpparna. Pia var en sån där smal, nästan mager person i stil med Bernt och Stefan. Inte ett uns av fett under huden som kunde skydda henne från kyla. Jag å andra sidan hade gott om den varan och för att vara ärlig så visst var det kallt men jag led aldrig så som de andra tre.

Pia fick ta taxi hem från macken tillsammans med Fredrik. Jag, Bernt och Stefan körde hem via Selva. Väl nere i Selva sken solen och temperaturen låg runt 18 grader och det fanns inga spår av vare sig regn eller snö. Kroppen fick snart upp rejält med värme och jag fick draghjälp hem till hotellet från en tidigare olympisk mästare.

Pia återvände aldrig till Mallorca. Själv tog jag några år senare över ansvaret för cykelresorna efter Bernt och är det risk för dåligt väder lägger jag aldrig rundor över Piggen.

onsdag 9 februari 2011

Det där var inte så farligt, upp med dig!

Här följer en smårolig om än smärtsam berättelse.


Året är 2000 och jag skall köra mitt andra MTB lopp i mitt liv. Ludvika och Finnmarksturen är skådeplatsen för vad som skall bli ett smärtsamt cykelminne.


Prolog:
Fick bryta MTB-vättern 2000 pga dåliga FSA karbon-vevar. De släppte i pedalinfästningen! Besvikelsen visste inga gränser. Detta var mitt första MTB-lopp.


Axeln är nog ur led
Ett antal faktorer bidrar till det händelseförlopp som "slog min axel ur led". En trång situation, en tävlingsinstinkt, en dålig bakbroms och en nypande frambroms.
Vi har kört ca 1,5 mil in i turen och en bred asfaltsväg smalnar av till  singletrack. En annan cyklist kastar sig in framför mig och jag tvingas nypa till. Framhjulet låser sig och jag kastas upp i luften i vad jag tror är en snygg parabel. När jag landar tar axeln den största smällen.
Lite omtöcknad ruskar jag på mig, försäkrar en åskådare om att jag är ok och kastar mig iväg på cykeln. Känner att något är fel med axeln. "Axeln är nog ur led", tänker jag. "Jag stannar i nästa depå så får de dra den rätt där."
Nästa depå visar sig vara smockfull och jag hoppar sonika över den. Kamelbacken höll ju så jag har vätska.
Adrenalinet reducerar smärtan till ett minimum. Enda problemet är att släppa styret med högerhanden. Att försöka lyfta på den igen kräver att jag hjälper till med vänstern.

Det där var inte så farligt, upp med dig!
Med några mil kvar att köra går jag omkull i ett lite stökigt skogsparti. Kanske för att jag har svårt att hålla styrsel på cykeln med "axeln ur led", men troligen mest för att jag är grön i skogen.
En grupp åskådare ser när jag slår axeln i marken och ansiktet förvrids i en grimas. Jag ger ifrån mig ett grymtande läte och tvekar en sekund innan jag reser mig. "Det där var inte så farligt. Upp med dig...", säger en av åskådarna. Jag skakar på huvudet och kan inte låta bli att småle åt ironin. Jag hjälper högerhanden upp på styret och kastar mig iväg igen.
Väl framme vid Krabo-backen petar jag i lägsta växel och spinner på. Uppför går någorlunda bättre än utför. Att parera hinder skickar smärtsamma stötar genom axeln och jag går omkull igen, denna gång utan åskådare.

Såret är djupt och har skapat en glipa i vävnaden
Jag rullar i mål på tiden 6:58. Jag har nu insett att något är fel på axeln och att felet troligtvis inte är att den är ur led. Jag frågar killen som samlar in chipen var det finns läkarvård. Han pekar.
Jag får lite smärtstillande medel och i väntan på läkaren får jag sitta ned. Jag får snart sällskap av en kille som ser betydligt mer tilltufsad ut än jag. Han har lyckats skära upp ett snitt från ena sidan knät till den andra. Såret är djupt och har skapat en glipa i vävnaden om minst en och en halv centimeter.
Killen ser dock lika glad ut för det och berättar att sjuksköterskorna verkar tycka att det är bra att han sitter där. Folk med små skrubbsår omvärderar nämligen sina skador vid åsynen av hans leende knä och går sonika därifrån.
Mitt i all olycka finner jag detta otroligt komiskt.
Undrar vad tabletterna jag fick hette...


Epilog:
Läkaren konstaterade på mindre än en sekund att nyckelbenet var brutet. Ett besök på Ludvika vårdcentral, röntgen, två veckors sjukskrivning, sen började spinningsäsongen.

En tragedi!

Cykling är inte bara en dans på rosor. Ibland går det riktigt snett.
Jag vill härmed varna känsliga läsare för denna redogörelse och hoppas att några av er trots det som hände ändå fortsätter cykla.
Mobilens alarm ringer klockan 6. Jag masar mig upp och äter frukost. Jag tar på cykelkläderna lyckligt omedveten om den katastrof som komma skall.
Med sambons hjälp tar vi bilen de knappa 4 milen till Färjestaden där starten av årets upplaga av Skansentrampen skall gå av stapeln.
Vi möter några cyklister som valt tidiga startgrupper. Min start är klockan 8 och tiden börjar bli knapp. Jag skall efteranmäla mig, packa ur cykeln och sen hinna med ett toalettbesök. Det är i alla fall planen.
Morgonen är ljummen och det verkar kunna bli en varm dag. Redan värmer solen där den letar sig ned mellan löven på träden som omgärdar startområdet.
Jag hälsar och pratar lite med några andra cyklister jag känner igen sen tidigare år. De ser taggade ut och trots att de hävdar sig vara i dålig form spanar mitt tränade öga in starka ben.
Starten går och snabbgruppen ger sig av. I detta läge verkar allt vara frid och fröjd. Ingen av cyklisterna verkar ana oråd. De har föga aning om den katastrof av episka proportioner som kommer att inträffa, och som i detta skede egentligen har inträffat. Det skall dock inte uppdagas förrän senare, då det redan är för sent att åtgärda.
En månads träningsuppehåll får mina ben att bli stumma redan innan vi kommit ut ur Färjestaden. Jag kan knappt ligga på rulle och än mindre hjälpa till med farthållningen. Det blåser en elak nordöstlig vind som sliter och river i kläderna. Jag försöker smita undan det mesta av dragjobbet men rutinerade klungcyklister tvingar in mig i ledet. Mil efter mil plågas jag i motvinden. Så här i efterhand önskar jag dock att detta var dagens största gissel. Tyvärr skulle det visa sig inte vara så.
Benen kvicknar till lite när vi svänger runt norra udden. Vinden som tidigare varit vår Sisyfos får vi nu i ryggen och lyfter benäget fram klungan. Knappt hälften av de 22 milen är avverkade i och med att vi krånglar oss igenom ett turisttätt Byxelkrok.
En olycka inträffar då vi ska svänga av mot Skäftekärr. 90-graderssvängen uppmärksammas inte i tid av en cyklist som desperat försöker åtgärda sitt misstag. Han hamnar i obalans och styret vobblar till. Med ett otäckt kolfiber-klonk slår cykeln i marken och jag hinner precis väja undan.
Några stannar och några kör vidare i sakta mak för att låta eventuella oskadda cyklister komma ikapp. Efter ett tag återupprättas farten och klungan rullar på söderut.
Fem mil senare gör jag ett första ryck. Där banan svänger av österut drar jag klungan i vänstersväng som tar oss från riksväg 136 och in på en lite mindre väg. Mest på skoj accelerar jag lite extra efter kurvan. En kille i CSC-tröja hakar på. "Det är för tidigt", säger jag, men vi drar på lite extra trots det. Klungan organiserar sig snabbt bakom och trots att vi drar i ca 44 växer inte luckan. Vi ger upp och strax innan vi blir upphunna säger jag "Vi gör ett ryck i Runsten. Där finns en svag utförskörning som slutar i en liten uppförsbacke. Vi kommer bakifrån med fart där och gör ett riktigt ryck." Jag har hittat en bundsförvant. Det är tre mil till Runsten.
Någon mil senare kommer en lastbil med släp och kör om. Jag trampar till lite extra och kastar mig ut bakom. Suget drar upp mig i 50 utan att jag behöver anstränga mig. Jag får 100 meter på resten av klungan men eftersom detta inte är menat som ett rikigt ryck trampar jag på tomgång och blir snart upphunnen av Mats. Jag förklarar planen om Runsten för honom och han nickar. Jag kan möjligen skönja ett uns av besvikelse för att detta ryck inte resulterade i något.
Mil efter mil avverkas och några i klungan verkar lite slitna, andra är piggare. Jag hämtar in två cyklister i ett utbrytningsförsök och smyglyssnar sedan på det efterföljande samtalet. De två verkar inte särskilt pigga på fler försök. Runsten kommer närmre och närmre.
Plötsligt får jag syn på kyrkan i Runsten. Tornet skymtar fram mellan trädtopparna och jag känner hur musklerna på något psykosomatiskt sätt spänner sig och gör sig beredda. Jag sveper en gel och tar en slurk vatten och hoppas på att mina anförtrodda är redo.
Försiktigt backar jag ned längst bak i klungan i början av den lilla utförslöpan. Sakta plockar jag upp hastigheten och klungan börjar rinna förbi min högersida. Vid lägsta punkten ställer jag mig till slut upp och spurtar upp för det lilla motlutet. Vid krönet håller jag 54 och mjölksyran förlamar mina muskler. Jag försöker uthärda några sekunder till innan jag försiktigt kikar bakåt. Jag har fått 200 meter. Till min besvikelse har inte mina två förtrogna hakat på.
Jag slår av på takten för att skaka av den värsta syran. Hastigheten sjunker till 43. Jag andas häftigt och kikar bakåt än en gång. Jag ser att de organiserat sig och det verkar som att de börjar ta in. Jag borrar ned huvudet och gör ytterligare en kraftansträngning. Snart går det upp för mig att avståndet faktiskt växer. Jag plågar mig trots det för att hålla farten uppe.
Solen står nu högt och temperaturen närmar sig 30. Svetten börjar tränga fram och oangenäma tankar börjar formas i huvudet. "Det här kan ju aldrig funka.", tänker jag. "Jag har ju haft träningsuppehåll i en månad. Snart kommer hammaren."
Jag är dock välsignad med medvind och jag försöker slå bort de negativa tankarna. Solen steker min hud och sakta men säkert närmar sig katastrofen. I detta skede lever jag dock fortfarande i ovisshet.
Jag kör vidare och avståndet till klungan växer. Det lutar svagt uppför hela vägen till Färjestaden och det börjar smärta rejält i kroppen.
Ett par mil senare svänger jag vänster mot Torslunda. Härifrån är det en halvmil till mål och jag börjar invagga mig i en möjligen falsk säkerhet. "Det borde gå", resonerar jag.
Jag jagar en bil med övningskörningsskylt utför rakorna ner mot Färjestaden och tar den sista kurvan innan rondellen. Då tar det stopp. Bilar och refuger står i min väg och jag tvingas sakta ned. Jag trixar mig fram och upp över en kant och in på cykelbanan. Två "vanliga" cyklister spärrar min väg och jag har ingenstans att ta vägen.
Jag bromsar kraftigt och låter de två cyklisterna lägga sig på rad så att jag kan komma förbi. Jag kastar en snabb blick bakåt...
Jag ser ingen annan cyklist. Jag trampar på de sista 100 metrarna mot mål och rullar över linjen som förste man på långa banan.
Det otäcka skall komma senare. Jag har förvånat mig själv med att fortsätta cykla efter det som inträffade. Det är hemma i stugan när jag skall till att duscha då det uppdagas, misstaget som gjordes redan på morgonen och som med solens hjälp lett till en katastrof. Jag drar av byxorna och upptäcker till min fasa att resåren inte legat kant i kant med min tidigare cykelbränna.
Jag har missat med ca 4 cm och dagens stekande sol har lyckats färga mina ben i vad som kan beskrivas som en big-pack tresmak bestående av vanilj, nougat och choklad. I ren förtvivlan vrålar jag ut min skräck.
Än idag skakar mina händer när jag tänker tillbaka på denna händelse.

tisdag 8 februari 2011

En dag i helvetet!

2008-02-03
Torsdag: Jag lägger in ett inlägg på Mera Leras forum där jag annonserar min tänkta lördagsrunda. Varnar om att vädret kan bli dåligt.
Fredag: Kollar vädret. Ser att det ska bli blåsigt men i övrigt ganska hyfsat på förmiddagen. Ingen har annonserat intresse på forumet.
Lördag:
07:45: Rusar upp, inser att jag redan är lite sen. Fixar frukost och börjar leta efter alla kläder. Skor, tre par strumpor, benvärmare, dubbla cykelbyxor, underställströja, assos fugu jacket, vindjacka, assos trippelhandskar, balaklava, hjälm. Laddar med två flaskor vatten. Plånbok, telefon och nycklar.
08:45: Säger hej då till Monica och rullar iväg mot Statoil. Motvind, inte särskilt kraftig.
09:02: Anländer till macken. Ingen Robban. Får ett SMS där han hävdar att det regnar. Det gör det inte. Lyckas övertala honom att haka på. Ger mig iväg hem till honom.
09:30: Robban klar med sina bestyr. Vi rullar söderut. Har ännu inte riktigt bestämt rundan än, men vi skojar lite löst om Åtvidaberg. Ännu inga spår av snöstorm. Trots att vi inte bestämt något rullar vi mot Åtvid.
10:00: Robban får punka. Han sliter fram en kolsyrepatron och snart är problemet ur världen. Ingen av oss har fler slangar dock...
11:30: Anländer till Sandelius konditori i Åtvidaberg. Beställer köttbullemacka, kaffe och coca cola. Vi ser hur ett snöoväder plötsligt blåser in för att lika plötsligt försvinna. Himlen återigen blå. Solsken.
12:00: Fikapausen över. Vi rullar västerut mot Rimforsa. Vinden börjar tillta. Efter ett tag haglar det.
12:15: Successivt ökar vinden och snart känns det som stormstyrka. Att sitta på en cykel börjar kännas farligt. Vid varje kastby vinglar man en halvmeter i sidled.
13:30: Framme vid macken i Rimforsa. Vi tar varsin coca cola. Skojar om att vi ska köra om Drögshult hem. Vi sätter av däråt.
14:00: Klättrar upp för serpentinerna som knäckte ett stort gäng på veteran-SM. Snön börjar falla och vinden piskar snöflingor i ansiktet. Det känns som nålar.
14:30: Snöfallet tilltar. Vinden piskar på. Vi avverkar en ganska kuperad sträcka. Det börjar bli farligt halt. Ställer man sig upp spinner man loss. Dubbad MTB hade varit att föredra framför 23 mm racer. Robban börjar bli sliten. Kylan, sträckan och uppförsbackarna har tagit ut sin rätt. Vi har dock en bra bit kvar. Temperaturen har fallit under nollan.
14:45: Snön har fått rejält fäste i asfalten. Hade jag fått se plogbilen komma mot oss hade jag inte blivit förvånad. Jag försöker vika av mot Nykil, men Robban protesterar. "Den vägen är längre", säger han.
15:20: Jag hör hur SMS trillar in och med jämna mellanrum ringer det. Vi är bara någon mil hemifrån och kylan börjar gripa tag i mig. Det börjar kännas alltför besvärligt att stanna, ta av handskar, leta sig in innanför vindjackan, fippla med dragkedjan för att få fram telefonen. Den får stanna där den ligger. Stackars Monica, hon är nog orolig. Snöandet har tilltagit ännu mer.
15:50: Vi har stannat ett par gånger på vägen. Robban har promenerat en bit för att få igång blodcirkulationen i fötterna. Själv förlitar jag mig på fläsket runt midjan för att hålla värmen.
16:00: Framme vid macken. Robban ser blek ut när han svänger av till sitt. Stackarn skulle ju gå på whiskeyprovning kl 17. Själv spurtar jag genom stan för att hålla värmen. Känner mig nära döden. Synfältet har reducerats. Cykeln vinglar genom människomassorna i Linköpings centrum.
16:15: Har världens medvind på cykelbanorna österut. Kör ikapp med bilarna och spurtar om en grävmaskin i uppförsbacken upp till vårt hus. Krampkänning i höger baksida.
16:16: Måste ringa på och be Monica öppna källardörren. Själv har jag förlorat rörligheten i fingrarna så att det blivit omöjligt att få upp dragkedja och fiska upp nycklar.
16:17: Min sambo omyndigförklarar mig och liknar mig vid Britney Spears. "Det finns lättare sätt att ta livet av sig". Spolar av isen från cykeln. Sliter av mig kläderna som åker direkt in i tvättmaskinen.
16:35: Nyduschad, en stor portion kalops till middag, en kopp nespresso, en bit nybakad kladdkaka med mycket grädde, en filt, Seinfeld säsong 4 och 5 på DVD.
Livet är underbart.

måndag 7 februari 2011

Varför berättar jag detta?

Klockan är 16.00. Jag rycker åt mig ryggsäcken och kastar mig från jobbet. Målet är campushallen där jag ska köra några spinningpass.
Första passet är med Anna H, en liten blond tjej, ganska ny på Campushallen men erfaren från något annat ställe.
Jag parkerar på en av de minimala parkeringsplatserna, tar min ryggsäck och drar mitt kort vid inpasseringen. Kvittoskrivaren spottar ur sig tre lappar, vilka jag håller i munnen medans jag stoppar undan träningskortet.
I omklädningsrummet börjar jag packa upp mina träningskläder och nästan genast känner jag lukten av shampo. Doften påminner lite om tallbarr och den är förvånansvärt stark. Sekunden efter förstår jag varför. Jag fiskar upp den öppna kletiga shampoflaskan. Botten av ryggsäcken är täckt och handduken har fått sin beskärda del. Jag upptäcker några fläckar på tröjan, men byxorna verkar ha klarat sig.
Efter att jag pulat ned toapapper i ryggsäcken för att suga upp shampot börjar tiden bli knapp. Kletigt eller inte så drar jag på mig alla kläderna, torkar bort lite shampo från tröjan och stövlar iväg mot spinningsalen.
Passet börjar och allt känns normalt. Uppvärmningen förflyter utan problem och konditionsdelen börjar. Anna H har valt bra musik och övningarna lämnar utrymme för extra belastning för de som önskar. Snart rinner svetten, precis som den brukar. Några stående spurter och tendensen till mjölksyra infinner sig.
Jag kontrollerar mina fötter för att försäkra mig om oklanderlig teknik när mina ögon fastnar på ljusa fläckar utanpå byxorna i ljumsktrakten...
Där står jag halvvägs in i spinningpasset, med spinningsalen nästan full av mestadels kvinnliga studenter med allt mer tilltagande lödder som bildas i grenen, ett lödder som piskas upp i stående dubbelt tempo.
Här kanske man skulle kunna gripas av panik. Löddret som bildas i grenen tilltar mer och mer och ser ut som något helt annat..., och ja paniken är nära.
Jag tänker dock över situationen och inser till slut att det finns inte mycket jag kan göra. Jag tar ett mentalt steg tillbaka och finner snart det komiska i det hela. Kan någon ha öppnat shampoflaskan med flit och därmed utsatt mig för det bästa practical joke jag hört talas om, någonsin? Kan dock inte komma på någon bra kandidat som kunnat utföra detta illdåd och jag tycker nästan synd om denne hypotetiske gärningsman som missat chansen till ett sådant genialt tilltag.
Med en kraftansträngning förtränger jag löddret i grenen och slutför spinningpasset, stretchar och smyger diskret ut till toaletten där jag sköljer ur byxorna ordentligt.
Jag har en kvart på mig innan pass två av tre börjar...

söndag 6 februari 2011

Din jävel!

Jag rullar över mållinjen, saktar in och kopplar ur fötterna. Det gör ont. Fötterna smärtar under fotsulorna, vaderna krampar och låren bränner. Magsäcken tycks ha förvandlats till en vild rodeo-häst som nu gör sitt bästa för att skicka upp den där sista energigelen.
Jag försöker dra mig undan lite för att spy men kroppen smärtar överallt och jag kommer ingen vart. Jag sväljer hårt några gånger istället. Det regnar och det tar inte lång stund innan kylan börjar tränga sig på. Inget är värt det här.

6 timmar tidigare
Sista startgrupp skall till att starta i Skansentrampen. I detta lopp får man bedöma sin förmåga och ju snabbare man tror sig kunna köra desto senare får man starta. Jag har valt sista startgrupp med förhoppning att få bra med hjälp på den drygt 20 mil långa rundan.
Starten går och den lilla skaran rullar iväg norrut. Vinden är fördelaktig och bitvis kör vi i 50 utan att egentligen anstränga oss.
Verkligheten kommer ikapp oss när vi väl vänder runt i byn Grankullavik. Motvinden är massiv och landskapet är platt och öppet och lämnar oss helt oskyddade. Jag tar mitt ansvar och drar långa sträckor.
Vi tråcklar oss igenom ett turistfyllt Byxelkrok och sliter ont i motvinden. Flera i gruppen är märkbart slitna men med samarbete och hänsyn lyckas vi hålla ihop klungan.
En kille bryter klungans överenskommelse om att stanna vid depån i Lilla horn. Han kör vidare och jag följer efter. Resten av klungan ansluter, besvikna över den missade påfyllningen. Jag låter överlöparen dra både länge och väl som straff.
Jag känner mig ganska pigg när vi svänger av stora vägen mot Föra. Jag skriker till Mats att hänga på när jag ökar hastigheten lite. Till min besvikelse tar han istället upp en energikaka och börjar skala.
Jag får med mig en kille, samma kille som vägrade stanna vid depån. Jag trycker på lite extra och snart måste han släppa.
Jag är smärtsamt medveten om vilket otaktiskt drag jag just gjort. Situationen är att det är sex mil till mål. Jag är ensam och det blåser världens motvind. Vinden är sydvästlig och banan går söderut för att därefter svänga av västerut. Bakom mig jagar klungan.
Jag funderar på att slå av på takten för att vänta in klungan igen, men utan att jag märkt det har jag passerat den gräns där det blivit pinsamt att bli upphunnen. Det skulle ju vara ett tecken på svaghet, eller dumdristighet, eller båda. Jag köper inte det utan står mitt kast och trycker på lite extra. Vinden sliter i mig.
Jag kan hålla dryga 40 trots ganska hård motvind, frågan är hur länge. Jag har laddat upp med ganska många energigel och jag börjar nu avverka dessa. Fem mil till mål, fem energigel.
Det börjar regna. Först lite försiktigt men efterhand allt kraftigare. Ett ganska så representativt exempel på denna sommar. Jag sveper förbi en depå där en ensam gumma sitter i regnet och stirrar tillbaka på mig. Hedervärt.
Motvinden börjar snart kännas av på riktigt och jag hamnar i den fas där man börjar snegla bakåt. Är de långt efter? Har jag gjort allt detta förgäves? Dessa frågor och liknande poppar upp i huvudet och gnager på krafterna lika mycket som motvinden.
Jag svänger av västerut i Norra Möckleby. Motvinden hänger mycket riktigt i och regnet tilltar alltmer. Jag sneglar bakåt i slutet av en lång raksträcka men ser lyckligtvis ingen jagande klunga. Däremot ser jag min sambo komma i bilen. Hon vevar ned rutan och meddelar att jag har ca fem minuter till godo. Hastigheten har dock sjunkit till ca 35 och jag börjar räkna på hur fort klungan måste köra för att hinna ifatt mig givet den sträcka jag har kvar. Eftersom jag inte riktigt vet hur långt det är kvar ger jag snart upp och hoppas på det bästa.
Jag ser sambon plöja igenom vattenmassorna och försvinna framför mig. Jag kastar ytterligare en blick bakåt och sveper ännu en energigel.
Oron börjar växa inom mig. Jag är ordentligt sliten och har haft krampkänningar flera gånger. Kylan gör inte saken bättre och hastigheten har nu sjunkit till 33. Jag försöker tvinga mig själv att inte titta bakåt men misslyckas gång på gång. Lyckligtvis ser jag inga förföljare och precis när jag tänker tanken att det här kanske kan gå vägen händer det som inte får hända.
Jag har kommit till en T-korsning där jag måste svänga vänster in på en av utfarterna från Färjestaden. Vägen jag ska fortsätta på är kraftigt trafikerad och jag måste stanna och koppla ur ena foten.
Bil på bil passerar och jag kan se i mitt inre hur den jagande klungan ansluter sig till mig i mitt väntande. Det dåliga sommarvädret har tydligen bidragit till att många sommargäster valt att spendera sin semester i bilen, på flykt undan regnet, i vägen för mig.
Efter att snällt ha väntat, och väntat, och väntat, och väntat lite till, uppstår plötsligt en lucka. En sista blick bakåt innan jag kastar mig iväg. Inga andra cyklister syns till.
Det är nu bara ett par kilometer till mål. Jag svänger av vägen och in på en cykelbana som slingrar sig igenom ett bostadsområde. Jag kommer ut på en lång rak utförslöpa som bryts av av små rondeller och farthinder. Det är hastighetsbegränsat till 30 men jag håller 40.
I slutet av raksträckan tittar jag bakåt en sista gång. Inget. En rondell, en högersväng och därefter upploppet...
Monica gratulerar mig och räcker mig en mugg saft och en kanelbulle. Det är en snäll gest men blotta tanken på att äta får det att vända sig i magen på mig.
Det dröjer några minuter innan andraklungan kommer i mål. Mats tar spurten och går i mål som nummer två efter mig. Jag konstaterar slött detta faktum. Illamåendet och smärtan tillåter inga som helst reaktioner.
Det är då det händer.
Mats rullar sakta emot mig och skriker "DIN JÄVEL!"
Som i ett trollslag försvinner smärtan i fötterna. Krampen i vaderna släpper, illamåendet rinner av mig och trots att det regnar och är grådaskigt ute skiner solen på min själ i detta ögonblick. Mitt ansikte spricker upp i ett sällan skådat leende. Känslan att få höra dessa två underbara ord är nästan obeskrivlig. Det är dessa två ord som är riktig kärlek!
Tack Mats!

CykelManges första blogg

Benen är slitna efter 8 timmars träning.