En tragedi!

Cykling är inte bara en dans på rosor. Ibland går det riktigt snett.
Jag vill härmed varna känsliga läsare för denna redogörelse och hoppas att några av er trots det som hände ändå fortsätter cykla.
Mobilens alarm ringer klockan 6. Jag masar mig upp och äter frukost. Jag tar på cykelkläderna lyckligt omedveten om den katastrof som komma skall.
Med sambons hjälp tar vi bilen de knappa 4 milen till Färjestaden där starten av årets upplaga av Skansentrampen skall gå av stapeln.
Vi möter några cyklister som valt tidiga startgrupper. Min start är klockan 8 och tiden börjar bli knapp. Jag skall efteranmäla mig, packa ur cykeln och sen hinna med ett toalettbesök. Det är i alla fall planen.
Morgonen är ljummen och det verkar kunna bli en varm dag. Redan värmer solen där den letar sig ned mellan löven på träden som omgärdar startområdet.
Jag hälsar och pratar lite med några andra cyklister jag känner igen sen tidigare år. De ser taggade ut och trots att de hävdar sig vara i dålig form spanar mitt tränade öga in starka ben.
Starten går och snabbgruppen ger sig av. I detta läge verkar allt vara frid och fröjd. Ingen av cyklisterna verkar ana oråd. De har föga aning om den katastrof av episka proportioner som kommer att inträffa, och som i detta skede egentligen har inträffat. Det skall dock inte uppdagas förrän senare, då det redan är för sent att åtgärda.
En månads träningsuppehåll får mina ben att bli stumma redan innan vi kommit ut ur Färjestaden. Jag kan knappt ligga på rulle och än mindre hjälpa till med farthållningen. Det blåser en elak nordöstlig vind som sliter och river i kläderna. Jag försöker smita undan det mesta av dragjobbet men rutinerade klungcyklister tvingar in mig i ledet. Mil efter mil plågas jag i motvinden. Så här i efterhand önskar jag dock att detta var dagens största gissel. Tyvärr skulle det visa sig inte vara så.
Benen kvicknar till lite när vi svänger runt norra udden. Vinden som tidigare varit vår Sisyfos får vi nu i ryggen och lyfter benäget fram klungan. Knappt hälften av de 22 milen är avverkade i och med att vi krånglar oss igenom ett turisttätt Byxelkrok.
En olycka inträffar då vi ska svänga av mot Skäftekärr. 90-graderssvängen uppmärksammas inte i tid av en cyklist som desperat försöker åtgärda sitt misstag. Han hamnar i obalans och styret vobblar till. Med ett otäckt kolfiber-klonk slår cykeln i marken och jag hinner precis väja undan.
Några stannar och några kör vidare i sakta mak för att låta eventuella oskadda cyklister komma ikapp. Efter ett tag återupprättas farten och klungan rullar på söderut.
Fem mil senare gör jag ett första ryck. Där banan svänger av österut drar jag klungan i vänstersväng som tar oss från riksväg 136 och in på en lite mindre väg. Mest på skoj accelerar jag lite extra efter kurvan. En kille i CSC-tröja hakar på. "Det är för tidigt", säger jag, men vi drar på lite extra trots det. Klungan organiserar sig snabbt bakom och trots att vi drar i ca 44 växer inte luckan. Vi ger upp och strax innan vi blir upphunna säger jag "Vi gör ett ryck i Runsten. Där finns en svag utförskörning som slutar i en liten uppförsbacke. Vi kommer bakifrån med fart där och gör ett riktigt ryck." Jag har hittat en bundsförvant. Det är tre mil till Runsten.
Någon mil senare kommer en lastbil med släp och kör om. Jag trampar till lite extra och kastar mig ut bakom. Suget drar upp mig i 50 utan att jag behöver anstränga mig. Jag får 100 meter på resten av klungan men eftersom detta inte är menat som ett rikigt ryck trampar jag på tomgång och blir snart upphunnen av Mats. Jag förklarar planen om Runsten för honom och han nickar. Jag kan möjligen skönja ett uns av besvikelse för att detta ryck inte resulterade i något.
Mil efter mil avverkas och några i klungan verkar lite slitna, andra är piggare. Jag hämtar in två cyklister i ett utbrytningsförsök och smyglyssnar sedan på det efterföljande samtalet. De två verkar inte särskilt pigga på fler försök. Runsten kommer närmre och närmre.
Plötsligt får jag syn på kyrkan i Runsten. Tornet skymtar fram mellan trädtopparna och jag känner hur musklerna på något psykosomatiskt sätt spänner sig och gör sig beredda. Jag sveper en gel och tar en slurk vatten och hoppas på att mina anförtrodda är redo.
Försiktigt backar jag ned längst bak i klungan i början av den lilla utförslöpan. Sakta plockar jag upp hastigheten och klungan börjar rinna förbi min högersida. Vid lägsta punkten ställer jag mig till slut upp och spurtar upp för det lilla motlutet. Vid krönet håller jag 54 och mjölksyran förlamar mina muskler. Jag försöker uthärda några sekunder till innan jag försiktigt kikar bakåt. Jag har fått 200 meter. Till min besvikelse har inte mina två förtrogna hakat på.
Jag slår av på takten för att skaka av den värsta syran. Hastigheten sjunker till 43. Jag andas häftigt och kikar bakåt än en gång. Jag ser att de organiserat sig och det verkar som att de börjar ta in. Jag borrar ned huvudet och gör ytterligare en kraftansträngning. Snart går det upp för mig att avståndet faktiskt växer. Jag plågar mig trots det för att hålla farten uppe.
Solen står nu högt och temperaturen närmar sig 30. Svetten börjar tränga fram och oangenäma tankar börjar formas i huvudet. "Det här kan ju aldrig funka.", tänker jag. "Jag har ju haft träningsuppehåll i en månad. Snart kommer hammaren."
Jag är dock välsignad med medvind och jag försöker slå bort de negativa tankarna. Solen steker min hud och sakta men säkert närmar sig katastrofen. I detta skede lever jag dock fortfarande i ovisshet.
Jag kör vidare och avståndet till klungan växer. Det lutar svagt uppför hela vägen till Färjestaden och det börjar smärta rejält i kroppen.
Ett par mil senare svänger jag vänster mot Torslunda. Härifrån är det en halvmil till mål och jag börjar invagga mig i en möjligen falsk säkerhet. "Det borde gå", resonerar jag.
Jag jagar en bil med övningskörningsskylt utför rakorna ner mot Färjestaden och tar den sista kurvan innan rondellen. Då tar det stopp. Bilar och refuger står i min väg och jag tvingas sakta ned. Jag trixar mig fram och upp över en kant och in på cykelbanan. Två "vanliga" cyklister spärrar min väg och jag har ingenstans att ta vägen.
Jag bromsar kraftigt och låter de två cyklisterna lägga sig på rad så att jag kan komma förbi. Jag kastar en snabb blick bakåt...
Jag ser ingen annan cyklist. Jag trampar på de sista 100 metrarna mot mål och rullar över linjen som förste man på långa banan.
Det otäcka skall komma senare. Jag har förvånat mig själv med att fortsätta cykla efter det som inträffade. Det är hemma i stugan när jag skall till att duscha då det uppdagas, misstaget som gjordes redan på morgonen och som med solens hjälp lett till en katastrof. Jag drar av byxorna och upptäcker till min fasa att resåren inte legat kant i kant med min tidigare cykelbränna.
Jag har missat med ca 4 cm och dagens stekande sol har lyckats färga mina ben i vad som kan beskrivas som en big-pack tresmak bestående av vanilj, nougat och choklad. I ren förtvivlan vrålar jag ut min skräck.
Än idag skakar mina händer när jag tänker tillbaka på denna händelse.