Din jävel!

Jag rullar över mållinjen, saktar in och kopplar ur fötterna. Det gör ont. Fötterna smärtar under fotsulorna, vaderna krampar och låren bränner. Magsäcken tycks ha förvandlats till en vild rodeo-häst som nu gör sitt bästa för att skicka upp den där sista energigelen.
Jag försöker dra mig undan lite för att spy men kroppen smärtar överallt och jag kommer ingen vart. Jag sväljer hårt några gånger istället. Det regnar och det tar inte lång stund innan kylan börjar tränga sig på. Inget är värt det här.

6 timmar tidigare
Sista startgrupp skall till att starta i Skansentrampen. I detta lopp får man bedöma sin förmåga och ju snabbare man tror sig kunna köra desto senare får man starta. Jag har valt sista startgrupp med förhoppning att få bra med hjälp på den drygt 20 mil långa rundan.
Starten går och den lilla skaran rullar iväg norrut. Vinden är fördelaktig och bitvis kör vi i 50 utan att egentligen anstränga oss.
Verkligheten kommer ikapp oss när vi väl vänder runt i byn Grankullavik. Motvinden är massiv och landskapet är platt och öppet och lämnar oss helt oskyddade. Jag tar mitt ansvar och drar långa sträckor.
Vi tråcklar oss igenom ett turistfyllt Byxelkrok och sliter ont i motvinden. Flera i gruppen är märkbart slitna men med samarbete och hänsyn lyckas vi hålla ihop klungan.
En kille bryter klungans överenskommelse om att stanna vid depån i Lilla horn. Han kör vidare och jag följer efter. Resten av klungan ansluter, besvikna över den missade påfyllningen. Jag låter överlöparen dra både länge och väl som straff.
Jag känner mig ganska pigg när vi svänger av stora vägen mot Föra. Jag skriker till Mats att hänga på när jag ökar hastigheten lite. Till min besvikelse tar han istället upp en energikaka och börjar skala.
Jag får med mig en kille, samma kille som vägrade stanna vid depån. Jag trycker på lite extra och snart måste han släppa.
Jag är smärtsamt medveten om vilket otaktiskt drag jag just gjort. Situationen är att det är sex mil till mål. Jag är ensam och det blåser världens motvind. Vinden är sydvästlig och banan går söderut för att därefter svänga av västerut. Bakom mig jagar klungan.
Jag funderar på att slå av på takten för att vänta in klungan igen, men utan att jag märkt det har jag passerat den gräns där det blivit pinsamt att bli upphunnen. Det skulle ju vara ett tecken på svaghet, eller dumdristighet, eller båda. Jag köper inte det utan står mitt kast och trycker på lite extra. Vinden sliter i mig.
Jag kan hålla dryga 40 trots ganska hård motvind, frågan är hur länge. Jag har laddat upp med ganska många energigel och jag börjar nu avverka dessa. Fem mil till mål, fem energigel.
Det börjar regna. Först lite försiktigt men efterhand allt kraftigare. Ett ganska så representativt exempel på denna sommar. Jag sveper förbi en depå där en ensam gumma sitter i regnet och stirrar tillbaka på mig. Hedervärt.
Motvinden börjar snart kännas av på riktigt och jag hamnar i den fas där man börjar snegla bakåt. Är de långt efter? Har jag gjort allt detta förgäves? Dessa frågor och liknande poppar upp i huvudet och gnager på krafterna lika mycket som motvinden.
Jag svänger av västerut i Norra Möckleby. Motvinden hänger mycket riktigt i och regnet tilltar alltmer. Jag sneglar bakåt i slutet av en lång raksträcka men ser lyckligtvis ingen jagande klunga. Däremot ser jag min sambo komma i bilen. Hon vevar ned rutan och meddelar att jag har ca fem minuter till godo. Hastigheten har dock sjunkit till ca 35 och jag börjar räkna på hur fort klungan måste köra för att hinna ifatt mig givet den sträcka jag har kvar. Eftersom jag inte riktigt vet hur långt det är kvar ger jag snart upp och hoppas på det bästa.
Jag ser sambon plöja igenom vattenmassorna och försvinna framför mig. Jag kastar ytterligare en blick bakåt och sveper ännu en energigel.
Oron börjar växa inom mig. Jag är ordentligt sliten och har haft krampkänningar flera gånger. Kylan gör inte saken bättre och hastigheten har nu sjunkit till 33. Jag försöker tvinga mig själv att inte titta bakåt men misslyckas gång på gång. Lyckligtvis ser jag inga förföljare och precis när jag tänker tanken att det här kanske kan gå vägen händer det som inte får hända.
Jag har kommit till en T-korsning där jag måste svänga vänster in på en av utfarterna från Färjestaden. Vägen jag ska fortsätta på är kraftigt trafikerad och jag måste stanna och koppla ur ena foten.
Bil på bil passerar och jag kan se i mitt inre hur den jagande klungan ansluter sig till mig i mitt väntande. Det dåliga sommarvädret har tydligen bidragit till att många sommargäster valt att spendera sin semester i bilen, på flykt undan regnet, i vägen för mig.
Efter att snällt ha väntat, och väntat, och väntat, och väntat lite till, uppstår plötsligt en lucka. En sista blick bakåt innan jag kastar mig iväg. Inga andra cyklister syns till.
Det är nu bara ett par kilometer till mål. Jag svänger av vägen och in på en cykelbana som slingrar sig igenom ett bostadsområde. Jag kommer ut på en lång rak utförslöpa som bryts av av små rondeller och farthinder. Det är hastighetsbegränsat till 30 men jag håller 40.
I slutet av raksträckan tittar jag bakåt en sista gång. Inget. En rondell, en högersväng och därefter upploppet...
Monica gratulerar mig och räcker mig en mugg saft och en kanelbulle. Det är en snäll gest men blotta tanken på att äta får det att vända sig i magen på mig.
Det dröjer några minuter innan andraklungan kommer i mål. Mats tar spurten och går i mål som nummer två efter mig. Jag konstaterar slött detta faktum. Illamåendet och smärtan tillåter inga som helst reaktioner.
Det är då det händer.
Mats rullar sakta emot mig och skriker "DIN JÄVEL!"
Som i ett trollslag försvinner smärtan i fötterna. Krampen i vaderna släpper, illamåendet rinner av mig och trots att det regnar och är grådaskigt ute skiner solen på min själ i detta ögonblick. Mitt ansikte spricker upp i ett sällan skådat leende. Känslan att få höra dessa två underbara ord är nästan obeskrivlig. Det är dessa två ord som är riktig kärlek!
Tack Mats!