Vem tävlar?

Det verkar som att många inte vill tävla under motionslopp. Det är helt ok att inte vilja det, tycker jag.

Många av dessa kör loppen för att få träning. Det är helt ok, tycker jag.

Många av dessa verkar bli irriterade över att de inte kommer först i mål, utan att någon annan gör det. Det tycker jag är konstigt.

Många av dessa blir oproportionerligt upprörda över att de inte blir dragna runt i den utsträckning de önskar. Det tycker jag är konstigt.

I den mån jag orkar drar jag alla så länge jag kan och törs och gnäller inte över det. Jag lägger handen på ryggen och puttar stackare som jag ser riskerar att tappa klungan i uppförsbackar. Jag delar med mig av min energigel till de som ser extra slitna ut. Dessutom kommer jag att slåss till sista blodsdroppen för att komma först i mål, inom ramen för olycksfri cykling.

Snorunge!

Cyklister snorar mycket och ofta. Rätt vad det är går de över på andra sidan vägen (mycket trafikfarligt) för att snyta sig.

Att snyta sig på cykeln är en konst som kräver många års träning. Nybörjare snyter sig ofta på sin egen axel eller på någon annan i klungan. De förkylningar man dragit på sig för att man fått någon annans snor i ansiktet känns ju inte helt nödvändiga.

Det gäller att sikta nedåt och utåt, inte bakåt, för då får du en stor blaffa på axeln. Gör du rätt kan du förnöjt uppleva hur din utstötta oönskade kroppsvätska slår i asfalten med ett rejält plask.

Nuförtiden snyter jag mig på magen, om jag sitter illa till i klungan. Vad annars ska man göra? Äckligt? Spelar det nån roll? Är jag sliten kan jag låtsas behöva snyta mig för att slippa ta nästa dragning. Över på andra sidan vägen och sen tillbaka, sist i klungan. Jag är förmodligen inte ensam om att göra denna manöver.

Träningskvalitet!

En vis man sa till mig en gång att träningskvalitet upplevde han när han tog en löprunda tidigt på våren och hörde koltrasten första gången för året. Det var kvalitet!

Samme man berättade också hur man ska träna för att bli en bra löpare.

Man ska naturligtvis göra som vi gör här i Sverige. När man är ung ska man syssla med alla idrotter samtidigt. Handboll, fotboll, friidrott, pingis, etc. Man ska naturligtvis inte göra som man gör i Kenya, dvs bara springa. Då blir man ju aldrig en bra löpare.

Man ska naturligtvis göra som vi gör här i Sverige. Det ska springas intervaller. Mycket intervaller av varierande längd och intensitet. Man ska naturligtvis inte göra som man gör i Kenya, dvs bara springa långt och länge. Då blir man ju aldrig en bra löpare.

Man ska naturligtvis göra som vi gör här i Sverige. Skorna vi använder ska vara superlätta, ge bra stöd för hälen samt vara stötdämpande på rätt sätt. Man kan naturligtvis inte göra som man gör i Kenya, dvs springa barfota. Då blir man ju aldrig en bra löpare.

Så det så!

Aldrig mer solskyddskräm!

Ni vet väl att det inte finns något sexigare än en tjej med rejäl cykelbränna?

Mitt i natten vaknar min rumskamrat på Mallis och får syn på mig där jag ligger och snoozar med händerna på täcket. Lite yr i huvudet undrar han sömndrucket: "varför sover du med armvärmarna på?"

En rejäl cykelbränna är ett måste för varje cyklist med självaktning. Händerna ska ha tydliga spår av handskar och det ska gå att gissa sig till hjälmen givet remmarnas placering och lufthålens layout i pannan. Det ska också finnas en vit rand i nacken där huden veckat sig och detta är förstås inget mot kontrasten på överarmar och lår.

Redan i omklädningsrummet när man byter om före ett lopp kränker man motståndarna med kolsvarta ben och armar (gärna fjällande) kontrasterade av en bländande vit torso. Med en sådan uppvisning har man psykat ned motståndarna i sådan grad att man i praktiken redan vunnit loppet innan man ens rullat över startlinjen.

Motståndare, frukta brännan!